Maria bland äpplen och antikviteter

Att gå in i Göthlinska gården är som att kliva över tröskeln till någons hem. Smålampor lyser. Trasmattans kant har vikt sig av någons steg och spetsduken ligger prydligt under porslinsfigurerna.

Maria Nagle hälsar välkommen utanför huvudbyggnaden på Göthlinska gården. In genom köksingången och halvtrappan upp till en av husets alla salonger. Hon rör sig hemtamt bland antikviteterna – det är här hon tillbringar största delen av sina arbetsdagar. Som museiiassistent och samordnare för gården har hon järnkoll på såväl hus som historia. Det gamla borgarhemmet donerades till Nora stad av familjen Göthlins yngsta dotter, Ingrid Göthlin, under 1960-talet. Ingrid själv var noggrann med att bevara hemmet och ville gärna inte genomföra stora förändringar. Vackert beläget, strax intill torget i Nora med den sluttande trädgården ned mot sjön, är huset sedan länge en av Noras mest besökta platser. För idag fungerar huset som ett museum. Och ett ytterst tillåtande sådant.
– Här finns inga avgränsningar eller rep mellan besökare och miljö. För det är det som är tanken med Göthlinska gården. Det är meningen att du ska kunna uppleva den här miljön, precis så som det var. Här ser allt precis ut som det gjorde när Ingrid bodde här, berättar Maria och ser sig omkring i salongen.

Dagarna skiftar i takt med årstiderna
Arbetstiderna är förvisso fasta. Men det är också det enda som ser likadant ut för Maria. Med säsongernas skiftningar förändras också Göthlinska gården. Till jul kommer ljusstakarna och pyntet upp, om våren är det mycket att förbereda i trädgården och till sommaren sätts de skira gardinerna upp. Som att sköta ett hem, med turistverksamhet, samarbeten och samordning på toppen. På frågan om hon bor i hus även privat, kommer ett gapskratt till svar.
– Nej, men hur skulle det gå? Jag lever och andas det här huset på arbetstid. Och det är verkligen skönt att komma hem till en lägenhet på kvällen. Jag har även en sommarstuga och tror inte riktigt att jag varken vill eller kan sköta om så många hus. Men att få jobba med det här känns både stort och ärofyllt. Jag har ett väldigt stort musealt intresse. Ända sedan barnsben har jag farit landet runt på museer, med min mamma och pappa.

Bland äpplen och päron på ön
Intresset för bevarande och trädgård kommer även väl till pass under Marias andra jobb. Hon delar sin arbetstid mellan Göthlinska gården och som ansvarig för genbanken på Alntorps ö. På den lilla ön i Norasjön, finns en samling av cirka 160 äppel- och päronsorter. Genbanken är en av 14 i Sverige, som skapats för bevarande av äldre fruktträd. Här arbetar Maria tillsammans med en pomolog med att beskära, katalogisera och bevara.
– I genbanken har vi fler sorter från Bergslagen, men också träd som finns över hela Sverige, så kallade mandatträd. De bevaras för att kunna ersätta om något träd i en annan genbank inte klarar sig. Det är ett oerhört intressant uppdrag som hela tiden får mig att vilja lära mig mer, förklarar Maria.

Träandan i Nora
Maria har länge haft en relation till staden Nora. Hennes föräldrar drev biograferna i Fellingsbro och Nora i stan under många år. Det var på Recordbiograferna hon delvis växte upp. Sålde godis och biljetter och såg alla filmer som fanns att se.
– Nora var bion för mig under min uppväxttid. Det känns fint att få en helt annan relation till staden i vuxen ålder. Jag tänker på Nora med värme. Staden är utrustad med en historia som verkligen känns. Och jag gillar verkligen mentaliteten i Nora. Det finns en samverkan här som imponerar.
Samverkan och gemenskap, historia och samtid. En känsla som inte minst märks hos invånarna och turisternas relation till Göthlinska gården.
– Det här är en viktig plats i Nora. För långväga turister men också för människor som bor här och varje dag passerar huset när de är ute och går. Noraborna håller koll på Göthlinska gården – och med all rätt. Det är ett riktmärke i Nora.
Maria berättar att hon anar en träanda i staden. En liten stad som klarar av av spegla då och nu.
– Det tar jag med mig i mitt jobb. Bara för att historien är viktig, får det inte stagnera. Man vill framåt, men med största respekt för det förflutna.Med snabba steg och noggrann blick ser hon över så att allt är klart för dagen. Jackan är på och Maria är redan på väg till Alntorps ö. Eftermiddagen ska ägnas åt träden.