Magnus och Ångtåget uti Nora

Det står en äkta tågentusiast utanför verkstadshallen vid Sveriges äldsta normalspåriga järnväg. Sedan 1856 har tågen rullat ut från stationsområdet i Nora och gör så än idag. Ordförande Magnus Lundgren låser upp dörren till hallarna där historien är högst närvarande.

Med tretton ånglok på plats räknas föreningen NBVJ (Nora Bergslags Veteran-Jernväg) som Sveriges största privatsamlare av just ånglok. Och det är med stolthet som Magnus visar runt. Med över sex aktiva år i föreningen, varav fyra år som ordförande, kan han varenda vrå av området. Veteranjärnvägen har kommit att bli något av hans andra hem.

– Jag skulle tippa på att jag lägger motsvarande en heltid här, utöver mitt vanliga jobb då, säger Magnus med ett skratt.

För Magnus del började resan med NBVJ 2016. Barnen var utflugna och en kompis drog med honom till Nora. Vips var han engagerad i föreningen och resorna från bostaden i Askersund till veteranjärnvägen i Nora blev både långa och många.

– Det var mycket pendlande och jag var sällan hemma. Till slut insåg jag och min fru att vi faktiskt kunde flytta hitåt. Sagt och gjort och vi hittade ett gammalt hus i Pershyttan. Nu är jag Norabo!

Engagerade medlemmar
Veteranjärnvägen i Nora ägs av en stiftelse och drivs ideellt av föreningen NBVJ. Arbetet som läggs ned är helt och hållet tack vare engagerade medlemmar. Föreningen har omkring 500 medlemmar och samlar tågentusiaster från hela Sverige.

– Visst finns det ett stort intresse för tågen bland medlemmarna. Men det fina i föreningen är gemenskapen och att vi har roligt ihop. Det är det som gör det för min del – miljön och människorna. När vi grejar här är det ett fint samspel mellan olika människor och kompetenser, berättar Magnus.

Inne i lokverkstaden är det som att tiden stannat. Allt från arbetsbänkar till verktyg och miljön i sig andas en svunnen tid.

– Tiden har stannat kan det tyckas. Men verksamheten har faktiskt aldrig slutat under alla dessa år. Senast nu i helgen hade vi arbetshelg, då samlas vi ett stort gäng från föreningen och jobbar så mycket vi bara kan. Jag brukar säga att ett ånglok kräver tio timmars mekande för en timmes körning. Det är garanterat mycket fix, säger Magnus och spanar upp mot ett av loken, trotjänaren Tant Grå, som behöver lite kärlek och nya rör.

Tågen då och nu
Magnus klättrar upp i ett av ångloken och visar hur eldningen och ångfunktionen fungerar. Sikten för den som kör är inte den bästa och under sommarmånaderna blir det varmt där uppe i hytten. Men intresset gör det värt varenda svettpärla. Tid, engagemang och inte minst en väldig massa underhållsarbete alltså. Men varför blev det just tåg för Magnus?

– Jag är den tredje generationen järnvägare i min familj. Trots att jag aldrig jobbat med tåg själv, har det funnit där under hela livet. Pappa tog med mig till Nora första gången 1978. Det var sportlov och jag förstod inte alls vad vi skulle hit och göra. Men det var tågen förstås, säger Magnus och skrattar.

Järnvägen mellan Nora och Ervalla är Sveriges första normalspåriga järnväg som invigdes redan 1856. Järnvägen tillkom på privat initiativ och byggdes främst för att frakta järn, malm och kol till och från bergslagens bruk och hyttor. Men samhället förändrades och den persontrafik som varit i drift sedan start lades ned 1966. Godstrafiken gick samma öde till mötes 1979. Delar av järnvägens ursprungliga sträcka revs upp, men idag återstår drygt 6 mil järnväg för NBVJ att trafikera. Idag fyller järnvägen i Nora en annan viktig funktion – att som arbetslivsmuseum berätta historien om bygden och Sverige.

– Järnvägen var en viktig del av Sverige. Det känns bra att kunna förvalta minnet och visa upp det. Jag har ett stort intresse för och bryr mig om samhällsutvecklingen, både igår och idag, berättar Magnus.

Stora planer inför framtiden
Under arbetshelgen betades många punkter av. Men det återstår en hel del innan säsongen sätter igång. Till våren öppnar veteranjärnvägen upp igen med minst tre turer i veckan. Turen som går hem hos de flesta är den till Järle och tillbaka. En alldeles lagom lång utflykt med tid för fika på plats vid Järle station. Men efter en snabb titt på de stora bjässarna till lok kan man inte låta bli att undra: hur lär man sig att renovera och köra ånglok om man aldrig sysslat med tåg?

– Det är inte rocket science, det är det snarare mitt yrke som systemutvecklare som är. Jag brukar säga att det vi pysslar med här på järnvägen är det som var rocket science för hundra år sedan. Det krävs absolut ett intresse. Men man kan lära sig allt och alla i föreningen hjälps åt.

Veteranjärnvägen drar varje år runt 6 000 resenärer till Nora. Och Magnus hoppas att det ska bli fler. Drömmarna är många och stora. Målet är att bli Europas största ånglokscentrum. Om den nu otrafikerade järnvägssträckan till Bofors rustas upp är det fullt möjligt.

– Tänk att ha anställd personal och kunna köra folk härifrån till Karlskoga. Och visst vore det kul att rusta upp restaurangvagnen och kunna erbjuda bra mat till resenärerna? En annan grej vi klurar på är skådespelare som kör spontanteater med tidstypiska kläder under resorna. Och ett Pride-tåg vore fantastiskt kul att få anordna. Ett pridetåg på ett riktigt tåg som markerar allas lika värde. Det vore väl härligt?

Det händer alltså grejer vid veteranjärnvägen i Nora. Dags att köpa sig en biljett och tuffa fram genom bygden, eller varför inte bli medlem och lära sig meka ånglok på riktigt?